Utmattande: den digitala tönten (lär dig känna igen honom).

Det är när du scrollar på YouTube, Insta eller TikTok som du snubblar över hans video.

Bakom honom lyser snygga blå neonlampor, och när han pratar i sin mikrofon från sin IKEA-gamerstol, verkar han ha full koll på sitt ämne. Marknadsföringscoaching, Discord eller krypto – det spelar ingen roll, han kommer alltid att fånga dig med ett ämne han vet hur man gör lockande.

I början gillar du honom, med hjälp av skönhetsfilter ser han nästan charmig ut. Och visst verkar han trevlig… För sent, du har precis fallit i klorna på den digitala tönten. Precis som TV-tönten insåg han tidigt att för att ge sig själv betydelse måste man stå högst upp på en plattform så att folk lyssnar. Hans snack hade inte varit mycket att hänga i granen om han stod på gatan eller under en bro, men framför en kamera? Där lyckas han definitivt fånga uppmärksamheten genom att kopiera de kommunikationsstilar som redan lyfts fram. För utan kameran hade han bara varit det han egentligen är: en modern sektledare på jakt efter pengar och digitala lärjungar – också kallade följare.

Han är expert på ett enda ämne, och Gud förbjude att du ifrågasätter honom om något annat – allmänbildning är inte hans grej. Och när han väl försöker bre ut sig om andra ämnen? Då skär det sig rejält.

Ruttna knep och fejkade tricks – den digitala tönten testar allt innan han slår igenom.

Innan han lyckas få sin stora “break”, kommer han att ha testat alla tänkbara sliskiga lurendrejerier: hyra in statister för en fejkfest där han “DJ:ar”, ställa folk på gatan frågan “hur mycket tjänar du?” (spoiler: alltid över 20 000 euro om dagen, såklart), rigga falska dolda kameror med polarna och göra YouTube-tutorials där han pratar om sig själv 90 % av tiden.

Det skiter han i, för hans mål är inte att vara användbar, utan att bli känd. Men han vill göra det via ett “glamourjobb” som han tror kräver noll ansträngning: spådam, DJ, PR-agent, krönikör, recensent… och just nu: influencer. Men ljusår från de riktiga content creators som faktiskt har krav på sig att prestera.

Han kommer till och med att ta sin mic och intervjua folk på stan om garanterat klickvänliga ämnen som löneskillnader mellan män och kvinnor, eller body positivity-trenden.

Redo att göra vad som helst för att verka sympatisk? Absolut. Han kan till och med dra in första bästa hemlösa, bjuda på en Big Mac och låtsas vara human. Men det känns fejk, och du märker det. Det stinker. Precis som hans “slumpmässiga” stavfel i rubrikerna efter 28 års ålder, för att “verka ung” eller bara provocera fram kommentarer som “otroligt”.

Och när du gräver lite djupare… ja, då börjar det bli riktigt intressant. För den digitala tönten gör ingenting gratis. Som en syfilis-smittad hora visar han upp sin bästa sida för att skapa en illusion av närhet – långt ifrån de vanliga, polerade reklambudskapen. Han är “äkta”. Så äkta att han antingen visar upp en nedgången etta för att du ska tro att han är som du, eller ett privatjet för att få dig att tro att han lever drömlivet.

Det han säljer? Aldrig något konkret. En tveksam marknadsföringskurs, ett träningsprogram ingen kan hålla sig till, bitcoinråd, kort sagt: alla klichéfyllda skitsaker du kan tänka dig. Och alltid på ett sätt där han slipper ha fysisk kontakt med dig. För sanningen är: han gillar dig inte. Det är en jobbig sanning att svälja.

Han kallar sig “expat/nomad”. Översättning? Skattesmitare. Han tänker inte betala för din sjukvård heller, vad trodde du? Ju längre bort han är från dig, desto bättre. “Men asså, jag bara älskar Thailand och Dubai, du fattar…”

Han dyrkar Elon, Kanye och hela skaran av attention-seeking idioter som kastar ur sig rasistiska och hatfyllda kommentarer, övertygade om att de hittat det ultimata sättet att tjäna pengar utan att lyfta ett finger. En av hans videor kommer garanterat att handla om dem.

Och egentligen? Han hatar att behöva spela en patetisk roll bara för att kränga en jävla PDF. Om allt det här kunde automatiseras, skulle han jubla. Och hans önskan är snart uppfylld, tack vare AI. Men tills dess får han fortsätta med pranks, påklistrade leenden och livsråd han helst skulle vilja slippa ge, eftersom han hatar att framstå som en clown.

Tyvärr är det redan för sent. En mediabyrå har redan haft ögonen på honom länge, och bland alla havererade existenser och wannabes som ploppade upp på nätet, var han den mest meningslösa av dem alla.

Den digitala tönten är inget annat än en produkt, marknadsförd med exakt samma metoder som används av spålinjer som publicerar konspirationsteorier, religiöst mumbo-jumbo, astrologi och “mystiska fenomen” – specialdesignade för att lura folk med IQ lika lågt som sinnet för kritiskt tänkande. Han är inget undantag, och innan han ens fattat vad som händer, har han blivit drillad som en marionett.

För låt oss vara ärliga – den där enkla studion med blå neonljus och den “ödmjuka” lägenheten? Det är bara kulisser. Bakom honom står ett stort mediebolag som lärt sig återvinna mänsklighetens mest illaluktande avfall: reality-tv.

Ju dummare kandidaten är, desto bättre. Det skapar garanterat reaktioner och äcklade kommentarer från publiken. Inom marknadsföring kallas det “konsumenternas engagemangsnivå”, och det är betydligt svårare att skapa engagemang med smart innehåll än med ren provokation. Perfekt när man vill sälja sponsringar och reklamplatser.

Och för den digitala bimbons del? Hon har det lite svårare. Eftersom hon saknar talang måste hon börja med att visa röven – och sedan be om ursäkt för det. Spontanporr och “läckta” sextapes är beprövade metoder, rena guldgruvan för den som vill bli känd snabbt utan att ha två hjärnceller att gnugga mot varandra. Fråga bara Kim K, som troligen kan skriva en doktorsavhandling om anal cleansing vid det här laget.

Men i en värld där bildflödet aldrig tar slut, är snabb uppmärksamhet allt. Och det är här den digitala bimbons tid att glänsa kommer. Under en workout-video, i ett par leggings så tighta att alpinister dött i mindre djupa sprickor, maxar hon exponeringen. Och eftersom det “too much” aldrig räcker längre, dyker hon också upp med läppar så uppsvullna att det ser ut som att hon föder fram sitt eget ansikte, bara för att sedan gnälla om nätmobbning i sina följande videor.

Visst, alla får göra som de vill. Och även om att se ut som en uppblåsbar sexdocka kanske bara är ett misslyckat estetiskt val, blir det ändå lite… lustigt när folk tycks tolka det som en direkt inbjudan till throatfuck – något som, till hennes stora förvåning, verkar vara ett populärt önskemål från hennes följare.

Självklart, för att bli utvald bland de mest öppensinnade kandidaterna, måste hon ta sig an alla producenter, fotografer, filmfotografer, några sponsorer och en lång lista av gubbar vars vidriga fysik har hindrat dem från att själva stå i rampljuset.

För att lyckas i branschen gör den digitala bimbons bäst i att ha en fitta av läder, för hon kommer behöva plöja sig igenom varenda rövsprängare i västra Paris – de som förstått att hon, precis som en bowlingklot, är gjord för att ta tre fingrar utan problem. Och i takt med att hon blir allt mindre fräsch, kommer hon börja popularisera sin patenterade teknik med spacklat smink, typ contouring – en makeup-stil särskilt utformad för att vara bukkake-resistent.

Och eftersom hon ändå förbrukar smink i industriella mängder, varför inte lansera sitt eget märke?

Man kan i alla fall ge porrstjärnor så mycket cred att de inte ljuger om vilka de är. Men den digitala bimbons ambitioner är mer “premium” – ironiskt nog skulle hon ändå bli utslängd från en Trump-penthouse för att vara för vulgär. Det säger en del.

Trots allt, med lite jävlar anamma och karriärsmässig desperation, finns alltid chansen att hon i framtiden får slicka röv i tysk fetishporr efter att OnlyFans-sidan börjar dala. “Men det är konstnärligt, du förstår.” Hennes djupt inristade nasolabiala veck är det mest synliga beviset på den karriärsvägen – en perfekt detalj för att bräda alla andra MILF:ar som låtsas vara oskyldiga trots sitt skandalösa förflutna.

Och precis som sin kvinnliga motsvarighet, har den digitala tönten själv fått bjuda på avsugningar när det behövts. Innan han ens fyllde 16 skickades han till en viss känd kabel-tv-chef, och inte långt efteråt låg han och dividerade mellan att suga på statlig tv eller någon streamingplattform, beroende på vilken öppning som skulle användas.

Vissa digitala töntar är extra ambitiösa, och med hjälp av en halv liter röv-glid har de lyckats få en tv-plats – kanske till och med en egen show, om de inte har problem med att smutsa ner sig i gubbiga gangbangs bakom kulisserna.

Precis som de halvt ruttnade tv-krönikörerna de delar panel med, har de knän täckta av ärr. Och deras uthållighet är imponerande – det är ungefär samma process som när en generisk poplåt tvingas ut som “sommarens nästa hit” efter ett framträdande i en talangshow. Den enda skillnaden är att de troligen behöver vuxenblöjor för att hålla sig ett par år till, innan de försvinner i glömskan som de saftiga juicepåsarna som kom före dem. Och inget förändras – är du en framgångsrik sångare, är det ganska tydligt att du har haft fler dicks i halsen än en genomsnittlig pastör.

Tv-kanaler älskar dessa typer av avskum eftersom de bekräftar för publiken att de själva är “normala” och att de inte behöver ifrågasätta sin egen mediokra tillvaro. För ärligt talat, vem skulle köpa processad skräpmat i reklamavbrottet om programmen var fyllda med smarta, snygga och vältränade människor? Nej, de måste se till att varenda sexpack magmuskler associeras med total dumhet, så att tittarna kan känna sig överlägsna och inte råkar tappa aptiten. Vi vill ju inte hindra dig från att konsumera – tvärtom.

När den digitala tönten närmar sig 30-strecket och börjar se åren springa ifrån sig, finns alltid en sista chans att dra in pengar genom att visa röven på diverse nischade plattformar. Visst, följarna kommer mestadels bestå av gamla indier utan vidare standarder, men när ens enda talang är att ha ett hål att exponera, tar man vad man får.

Den digitala tönten gillar också att umgås med sina likar. Inte sällan bjuder han in sina polare och ställer dem framför en mikrofon i podcastformat, bara för att försöka ge dem lite trovärdighet. Samtalsämnena? De är alltid desamma:

• Hur jag lyckades i livet (och inte du).

• Hur jag blev entreprenör (och inte du).

• Hur jag blev miljonär på 5 minuter (och inte du).

För att avsluta – vi vet alla att internet, precis som alla andra medier, är riggat för att ge illusionen av en gigantisk fest där du och jag inte är inbjudna.

Det enda vi behöver göra för att få känna oss accepterade är att prenumerera, köpa, kommentera, dela… och visst, det är lätt att låta sig luras.

Och även om “frågan är snabbt besvarad”, får vi aldrig glömma att den digitala tönten, i slutändan… fortfarande bara är en tönt.